Den frivilliga brandkårsverksamheten (FBK) är en utomordentligt bra hobby på många sätt. Den är mångfacetterad och alla kan dra sitt strå till stacken enligt egen förmåga och möjlighet. Då man t.ex. läser intervjuer med aktiva FBK:are brukar det alltid nu och då komma fram att för dem är FBK inte bara en hobby, utan även en livsstil. Vad innebär detta i praktiken? För vissa kan det handla om ungdomsverksamheten då semestrar och arbetsturer anpassas till alla tävlingar och läger som ordnas under året. För andra, som mig själv, kan det kretsa kring den operativa verksamheten.
Var går gränsen mellan hobby och livsstil? Jag har själv två andra hobbyn – trummor och dataprogrammering – och även om de också inverkar på hurudan jag är som person skulle jag aldrig säga att någon av dem är en livsstil för mig. Då jag är ute och springer eller cyklar brukar jag inte fundera på programmeringsproblem, utan släcknings- och räddningstaktik i olika situationer. Då jag diskuterar med kolleger och kompisar handlar det sällan om trummor; väldigt ofta glider ämnet in på brand- och räddning (jag har dock försökt skärpa mig och lära mig tala om annat också). Då vi köpte egnahemshus var inte tillgången till snabbt internet ett av kriterierna, men nog avståndet till brandstationen.
Jag tror att när man på riktigt brinner för någonting så att det hela tiden finns i bakhuvudet på något sätt och har en konkret inverkan på hur man lever sitt vardagliga liv och på hela ens familj – då blir det en livsstil. Det här kan vara både på gott och ont. Jag ska ta ett exempel.
När jag i tiderna började delta i utryckningar bodde vi ganska långt från brandstationen, så jag hann väldigt sällan med i släckningsbilen. För att öka chanserna att hinna med på utryckningar började jag höja min egen beredskap vid tillfällen då jag bedömde att risken för utryckningar var större. Jag var t.ex. hemma på midsommaren medan resten av familjen åkte ut till stugan. Under varma, blåsiga sommardagar med varning för skogsbrand kunde jag fara ut och cykla så att jag hela tiden fanns inom 10 minuter från brandstationen.
Det här håller i sig än idag, emellanåt till min familjs förtret. Är det t.ex. ett åskväder eller en storm på kommande kan jag ha väldigt svårt att åka någonstans och om min fru råkar vara på jobb just då brukar jag försöka se vilka möjligheter det finns att snabbt få barnvakt.
Det här låter kanske lite galet och det är det säkert också. Men som dom säger; man behöver inte vara galen för att gå med i en frivillig brandkår, men det hjälper.
I vår blogg kan det skymta till en och annan gästbloggare och denna gång har turen fallit på Petter Holmström, skolnings- och vicekårchef för Pargas FBK.
Hälsningar, Petter
Jag är en 31-årig gift trebarnsfar och diplomingenjör som varit aktiv inom Pargas Frivilliga Brandkår sedan jag var 10 år gammal. Jag har rökdykarbehörighet och för tillfället fungerar jag som brandkårens skolningschef och vicekårchef. Under vardagar jobbar jag som programvaruarkitekt i Åbo, såvida det inte råkar vara ett åskväder på kommande förstås. Då är det möjligt att jag sitter med laptopen i mitt hemkontor, iklädd brandkårens T-skjorta för säkerhets skull…
